Tundra, en kärleksförklaring

Våren 1986 kom en liten varghybridvalp på 5 veckor in i mitt liv. Hon var det sötaste jag sett och jag blev djupt förälskad. Samtidigt rädd, en varg! De är ju farliga har vi väl fått lära oss? Ja det var många tankar. På den tiden bodde jag i Kalifornien och min dåvarande man,  som var  den som köpte henne, berättade att ”varghydbrider” inte alls behöver bli farliga och de var rätt vanliga i USA. Men att den vargras man korsade med hundar skulle vara arktisk varg eller tundra varg från Alaska. Och att de bör korsas med andra raser från Alaska. Jag vet att så inte alltid är fallet.

 

Vi döpte henne till Tundra  för att hennes mor, som jag träffade, var av rasen arktisk varg. Mycket ståtlig, vacker och lugn. Min man träffade pappan som var en Alaskan Malamute, men tyvärr missade jag det tillfället.

 

I kullen min man valde henne ifrån  fanns sju valpar, fem gråsvarta hannar och två rödbruna tikar. Hon bara tultade rätt fram till min exman och så var det avgjort. Jag värjde mig först, vad ska vi med hund till? Mer att ta hand om och vi arbetade båda två. Hemma fanns dessutom fyra katter och två hästar, men min exman gav sig inte det var en dröm han  haft att leva med en varg om än ”hybrid”.

 

De enda som protesterade var katterna, de tyckte till en början att vi var idioter som bjöd in något sådant men redan efter en vecka accepterade de henne – på det sätt katter gör, från ovan. De tyckte nog att vi som ju var deras slavar, ägnade alldeles för mycket tid åt henne och att hon var dum som inte jagade.

 

Men det jag vill säga med detta är att efter 2 år flyttade vi till Sverige. Folk frågade om vi skulle sälja henne, ge bort henne, avliva henne. Jag trodde inte det var sant, så skulle väl ingen göra med sina barn… Så vi tog med henne och hon satt i karantän i 4 månader, detta var 1988.

 

Och när vår veterinär gav oss friskintyget för resan över så sade han:

– Bitten kom nu ihåg att hon har ”primitiva gener” hon är känsligare än vanliga hundar men på ett positivt sätt. Exempelvis så innebär det att om man skulle behöva söva henne så behöver hon ungefär samma mängd narkosmedel som en 5 kilos hund.

 

Jag fick mig verkligen en tankeställare, Tundra var en stor hund, större än en schäfer och vägde 55 kilo! Han sa även att hon är så psykiskt stabil att flygturen, karantänen och flytten inte kommer att påverka henne ett dugg, vilket det inte heller gjorde.

 

Med denna historia vill jag bara berätta att så här uppstod mitt intresse för genetik och vilken typ av föda en primitiv hund skulle äta för sina gener, ja inte är det vetemjöl och rapsolja som så ofta finns i hundmaten. Detta ledde mig in på integrativ funktionsmedicin och orthomolekylär medicin, näringslära på cellnivå. Det är inte så enkelt att vi är det vi äter utan snarare det vi absorberar.

Tundra lärde mig villkorslös kärlek, gav humor och bus varje dag och ett fördjupat intresse för djur och natur. Jag fick drygt 10 år med henne och är henne evigt tacksam.

 

Jag önskar att vi funderar över vad som är artegen föda för hundar och katter och att vi tillsammans strävar efter detta koncept. Våra djur förtjänar det!  

 

Bitten Jonsson

Näsviken 22/12 2009.